Tove Frisch

2008
 

Tove Frisch, På fri fot - mellan Nordkap och Gibraltar, Recito, Borås  

 Den nya boken, Vad spelar det för roll?, finns nu att köpa på Litenupplaga.se. 

"När de nära väninnorna Milia och Eva återförenas på Ibiza, sker det just i denna period av öppenhet, livsglädje och fritänkande, av idealism och framtidstro men också av flykt, flum och apati.

Milia är stursk och stark, äventyrslysten och rastlös, hormonstinn och vetgirig men också osäker, otålig och blasé. Hon vill höra till men kan inte. Hon vill uppskatta människor men räds sitt förakt.

Eva, som lever i ett kärleksfullt förhållande med Enrique, snubblar ändå över samma grundproblem som Milia - utan fast förbindelse. De slits bägge mellan närhetens värme å ena sidan och frihetens lockrop å den andra. 

Dessa två väninnor tillhör den första generatioen unga kvinnor med samma rätt till sin kropp, sin sexulitet och sina därmed förknippade val, som männen tidigare varit ensamma om. De ser männens panik. De förstår att de är privilegierade. Detta att kunna välja och välja bort, att hänge sig och sätta stopp, är nog vad Milia och Eva försöker lära sig hantera i denna ungdomsroman om naivitet och övermod, om tvåsamhet och singelliv på Ibiza under hippietiden."

 

                                        

JAG VILL TACKA
alla de människor som hjälpte oss på olika sätt under den långa vandringen genom Europa.  Det är lätt att känna sig stark, fri och kapabel när solen skiner, vägbanan är fotvänlig och dagsetappens mål uppnåeligt.  Det hade emellertid varit omöjligt för oss att genomföra vårt projekt utan alla dem som visade oss vänlighet, släppte in oss i sina hem, gav oss goda råd, värme och omtanke.  Tacka vill jag också våra vänner i Sverige, som så ofta fick rycka ut akut, i finansiella nödsituationer, men som också med sina brev inspirerade och gav oss nya krafter. Det är bara att konstatera att frihet, i all sin prakt och lockelse, inte kan utövas i ett tomrum utan i samspel med andra och annat levande; föda som växer, vatten som forsar, berg som skyddar.  När man som vi i denna berättelse går och går över vidöppna fjällhedar, genom snårig skog och på grusiga småvägar, är man ofta ensam. Det är tyst och stilla – bara naturens egna ljud ackompanjerar stegen.  Då kan man av och till känna sig overklig eller övergiven.  Därför vill jag också tacka alla de djur som gick bredvid oss, som talade med oss, nosade på oss, sjöng för oss, tröstade och skrattade åt oss. Djuren höll oss sällskap när vi som mest behövde det, satte oss på plats, gav oss därigenom verkligheten åter och bidrog till att vandringen, för det mesta, kunde genomföras med gott humör och mod.

Första kapitlet
Hur jag fick idén
Besynnerligt nog är det så att ju snålare blåsten blir, ju mer det spränger i innerörat, ju mindre benägen jag blir att utsätta mig för den begynnande vintern här hemma, desto starkare blir min längtan ut på vägarna igen. När jag tänker på den sura doften från våra ylletröjor som aldrig hann torka, på hur vi nästan ständigt huttrade och kämpade i uppförsbackarna mot vindar som gäckande höll oss stången för att sedan plötsligt dra sig tillbaka inför nästa anfall, när jag minns hur vi i stjärnklara nätter förgäves smög runt husknutarna i hopp om att finna en olåst källardörr, ett förfallet uthus eller en ensam höskulle med halvfrusna balar, då verkar det som rena galenskapen att önska sig tillbaka till en sådan husvill, utkastad och rotlös tillvaro. Ändå längtar jag. Det är min obändiga och ibland plågsamma trånad efter FRIHETEN som gör sig påmind, den obegränsade frihet som bara ryms i ovissheten, den frihet som gör sig påmind när jag går över en välvd bro och känner brisen – som nyss smekt vattenytan – fösa håret i ögonen på mig.  Den frihet som förklädd till liten molntrasa ensam guppar fram på en annars blå och fläckfri himmel eller den jag förnimmer i näsborrarna som en doft jag känner igen, oftast från min barndom, men inte kan identifiera. En doft som försvinner lika plötsligt som den dök upp och lämnar mig förbryllad och trängtande efter något jag tror att jag en gång har haft. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag drabbats av nedslag från frihetens omätliga himmelrike. Plötsliga krafter griper tag i mig, små pysslingar säger: ”Ta dig samman, Tove! Glöm ej vad som är liv!” Ju mer fastlåst jag känner mig, desto oftare dyker de upp, dessa naturens och oavhängighetens mystiska tjänare.  De hjälper mig till den extra gnutta styrka jag behöver för att komma loss från stolen jag har suttit på i månader, från vilken jag har blängt in i dvalan. Vardagsrytmens starka armar håller mig fast, tvingar mig att erkänna att det är bäst det jag har där jag är, för ”man vet ju vad man har men inte vad man får”. I sådana lägen behöver jag musik eller vindar för att hjälpa mig ställa frågorna: ”Varför är det bättre att veta vad man har än att inte veta vad man får? Varför är det så hotfullt att inte veta allt? Är det inte just i det ögonblick vi tycker oss veta allt om resten av livet vi frestas göra slut på det – eller åtminstone gnäller och surar i ett tillstånd av kroniskt missnöje? Är det inte stunder av förväntansfull kärlek, röjning av obrutna marker och sådana när vi ser våra barn växa genom nya upptäckter, vi räknar till de lyckligaste i livet? Är det inte ironiskt att vi suger åt oss av sådant vi inte har bruk för, slickar oss om munnen efter insupna råd – utslag av jantelagen – ordspråk och informationer som inte uppmuntrar utan tvärtom håller i schack och begränsar, föder fördomar i ställer för tolerans, avund i stället för kärlek, skräck i stället för konstruktiv ensamhet och apati i stället för själsliv? För att undvika dessa fallgropar, så förföriska i sin enkelhet, sitt kravlösa väsen, är det viktigt för mig att tvinga mig att lyssna till min längtan, att inte stuva ned den i magsäcken utan bära upp den, föra fram den och våga använda den. Livet är ett äventyr. Äventyr är osäkra, medryckande och sköna – men naturligtvis inte ofarliga. Priset för liv är att då och då vara ensam, rädd, överflödig, för att inte säga direkt oönskad, omkullkastad, irrande, virrande, arg, upprörd, förtvivlad eller rent av fruktansvärt olycklig – för alla dessa känslor alstrar liv! Jag behöver aldrig tvivla på att jag vill leva. Matvägran och livsvägran är, så vitt jag förstår, bägge i-landsproblem. De föds ur överflödet. När det finns alltför lite´ mat, tar vi glatt emot en halvrutten äppelskrott eller en stenhård, möglig brödkant.  När det finns ringa hopp om överlevnad, tar vi tacksamt emot vilket liv som helst. Det är bara när kylskåpet är fullt och livet en självklarhet som vi har råd att avstå. För mig är det så att jag, när alla basbehov är tillfredsställda, får förnimmelsen av att vara inlindad i fetvadd som dämpar stötarna och värmer upp kalluften från omgivningen så att endast dyningar av verkligheten når mig. Det är ett behagligt tillstånd – som att vara framskridet gravid – men får mig i längden att känna mig overklig. Det är när detta inträffar jag får behov av att utsätta mig för ett svårare tillstånd, för omständigheter som kräver min aktiva insats och därigenom får mig att åter uppleva mig själv som påtagligt delaktig. Jag utsätter mig för ovisshet, för isvindar som bränner mina kinder medan jag funderar på var eller för vilka pengar jag skall äta, var eller om jag skall sova till natten. När jag gör det är jag förvissad om att jag är vid liv, att det finns liv. Jag är fri därför att jag måste skapa varje dag på nytt, tänka på vad som är viktigt, vad som är att föredra och vilka val som står till buds. Inget är självklart, allt måste sökas. Det är möjligen en chimär men det spelar ingen roll så länge jag tycker mig forma ett liv i stället för att låta existensen springa i väg med mig, som om jag vore en tom plåtburk i bortre änden av ett snöre. För mig är frihet detsamma som verklighet, som liv – inte existens, om än aldrig så lättvindig och bekväm. Jag vill inte vara hemlös och utfrusen under hela mitt liv men jag tycker att det är nyttigt att ”kastas till vargarna” när bekvämligheten håller på att ta över mina genuina reflexer, hotar att förinta dem. Jag vet att det är en absolut nödvändighet för mig om jag inte skall falla i själslig koma.   Det var säkert för att jag var på väg in i ett sådant vegetativt tillstånd som jag, under hösten 1982, lyssnade ovanligt uppmärksamt till frihetens hemliga agent. Jag stod på E3:an utanför Göteborg, en strålande dag i oktober, på väg hem efter en långhelg på västkusten. Eftersom det var ont om bilar, följde jag med ögonen vägen som klättrade över ett mindre krön, varifrån min blick fortsatte uppåt, mot himlen. Det var i det ögonblicket i den röda eftermiddagssolen jag drabbades av en oerhörd längtan efter att följa en väg, vars slut jag inte kunde se. Det var samma känsla jag hade haft i klassrummet på Bohusgatan, när jag flydde gymnasielektionerna genom att i tanken hoppa in i en av de södergående bilarna på Skanstullsbron och resa med den mot Paris, till Lissabon eller Istanbul.  Det stod med ens klart för mig att jag skulle vandra längs vägarna. Jag uppfylldes helt av min nya idé. Jag bubblade över av entusiasm. När en resplan först slår rot i mig, blir jag utomordentligt effektiv och enastående otålmodig. Jag kastar mig huvudstupa in i förberedelsearbetet och gör det skickligt och verkningsfullt, vilket i högsta grad visar vilka underverk motivation kan åstadkomma. 

     
2007
 

Red. Lars Naeslund, Existentiella frågor i skolan, Tove Frisch, Förståelsens möjligheter och begränsningar, Reflexioner sprungna ur mötet med olika kulturella perspektiv på de livsfilosofiska frågorna

UR EN RECENSION av Åsa Morberg (Pedagogiska magasinet, 3 sep - 08):  Kan dagens skola verkligen arbeta med existentiella livsfrågor med kvalitet? ... De (författarna) utforskar pedagogisk praktik med utgångspunkt i skolans uppdrag... De sju författarna representerar olika huvudområden... De företräder olika perspektiv och har valt olika "heta områden" som utgångspunkt. ...Författarna presenterar sina rön och samtalar om pedagogiska vägar som kan erbjuda livsnära stoff och samtal och detta är antologins kärna. ..Tove Frisch väcker frågor om sådant som hon inte blir klok på trots återkommande läsning av uppsatser kring livsteman skrivna av deltagare på hennes mångkulturella komvuxenhet....Över huvudtaget möten, samtal, berättelser och bilder är återkommande i den pedagogiska praktiken kring existentiella frågor. ..Läsaren får såväl frågor som svar, men detta är av värde. Området är komplicerat och tål att begrundas. Författarna visar att utbildning kan formas så att konsekvenserna blir gynnsamma för elevernas utveckling på det existentiella området. ...Det är värdefullt att forskningsresultat redovisas i en svensk antologi och inte enbart i internationella vetenskapliga tidskrifter för forskarsamhället. Läsningen av de drygt 300 sidrona är en god investering i professionell utveckling för att kunna möta elever i viktiga livsfrågor. Skolan kan verkligen arbeta med god kvalitet.

     
2006
 

Tove Frisch, Fågel, fisk eller förundran?  En studie av förhållningssätt i existentiella frågor, baserad på uppsatser skrivna på ett mångkulturellt vuxengymnasium, HLS förlag, Stockholm

Världsordningen uttryckt i gudsbilder:

Gud som självklarhet
Gud som bestraffare
Gud som meningsbärare
Gud som makthavare
Gud som helgon
Gud som naturväsen
Gud som tillflykt
Gud som ursäkt
Gud som chimär
Gud som eventualitet
Gud som mystik

 Meningen med livet

”Materialisterna”
”Vardagsepikuréerna”
”Påverkarna”
”Altruisterna”
”Dogmatikerna”
”Självförverkligarna”
”Idealisterna”
”Trygghetsivrarna”
”Narcissisterna”
”Nihilisterna”
”Romantikerna”
”Existentialisterna”

Döden

”Fatalisterna”
”Förnekarna”
”Rättvisetänkarna”
”Agnostikerna”
”Stövarna”
”Mystagogerna”
”Befriarna”
”Förkovrarna”
”Terminalisterna”

Detta är exempel på rubriker ur innehållsförteckningen och det finns i boken exempel ur de studerandes texter under varje rubrik, roliga, tankeväckande, förskräckande, häpnadsväckande och ogenomtänkta men alla mycket angelägna för den som är ntresserad av hur människor grubblar i livsfilosofiska sammanhang.

Människorna har, enligt min mening, förutom med frihet och fakticitet, liv och död, också ofantliga svårigheter med temporaliteten, så även de studerande i den här undersökningen. Det finns romantiska, idealistiska och ofta normativa uttalanden om att vi bör "leva i nuet", att det är så bra för oss, så harmoniskt och avstressande, så helande och vist. Ändå är det mycket få som står ut med tanken på att nuet bara existerar som tankefigur, som känsla eller önskan. Folk kan bli religiösa och fanatiska av att falla i det hål, som finns - men inte finns - där "nuet borde finnas" men inte finns utan att "nuet" för den skull förlorar mening eller substans. 

Temporaliteten 
Sartre berör också ”temporaliteten”: ”passé, présent, avenir”, dåtid, nutid och framtid.  
Det går inte, menar han, att studera tidsaspekterna genom att addera dem och få en summa.  Man måste se på temporaliteten som en enhet.  Om inte uppstår följande paradox:

”le passé n´est plus, l´avenir n´est pas encore, quant au présent instantané, chacun sait bien qu´il n´est pas du tout, il est la limite d´une division infinie, comme le point sans dimension.  …La seule méthode possible pour étudier la temporalité c´est de l´aborder comme une totalité qui domine ses structures secondaires et qui leur confère leur signification.” (Sartre, 1943 s 142).

Sartre menar att det enda sättet att på ett meningsfullt sätt studera temporaliteten är att närma sig den som totalitet, en helhet som behärskar underordnade strukturer och ger dem innebörd.   Denna helhetsbild kan studeras i termer av då, nu och se´n men bara för att bättre förstå sambanden och läsa kartan över temporalitetens labyrint.  Sartre menar att motivet till våra handlingar har uppstått i dået,  handlingen själv, däremot, finns i nuet medan syftet, målet eller avsikten med handlingen måste sökas i framtiden . Detta kan tyckas självklart men är ändå ett sätt att se på temporalitetens konsekvenser, som går stick i stäv med Sigmund Freuds sätt att se på samma fenomen.  Sartre kallar det också ”omvänd psykoanalys”, eftersom det med hans sätt att se är framtiden, d v s våra planer för framtiden, som bestämmer vilka vi är – inte det förflutna.   Den dynamiska temporaliteten är samtidigt en paradox:  Dåtiden är inte längre, nuet för kort för att fångas, framtiden är ännu inte.  Ändå är temporaliteten levande, en del av våra liv.  Just denna del av den komplexa ontologiska gåtan tycks vara upphov till många av de studerandes dilemman, inte minst om de har tvingats byta land:

"(26) Jag sörjer inte kommunismens fall och det uteblivna Nobel priset – så naiv är jag inte längre.  Ärligt talat så har jag förlorat förmågan att sörja.  Det skedde någonstans på vägen till det som jag trodde var meningen med mitt liv….
Nu tvivlar jag inte längre: det här är ”den empiriska verkligheten” – i filosofiska termer 
uttryckt medan mitt ”förra” liv var ”den transcendentala upplevelsen”.  Frågan är bara hur man anpassar sig till sådana bisarra förändringar när man befinner sig någonstans ”nel mezzo del cammin di nostra vita” – ja, när man helt enkelt är för gammal…”

Detta sätt att se på tidsaspekterna belyser handlingsstrategierna i många av uppsatsskrivarnas redogörelser för sin utveckling.   Intet är, enligt Sartre, detsamma som frihet.  Mellan dået, nuet och framtiden befinner sig detta intet, denna frihet, och om vi förnekar friheten, förnekar vi oss själva och den ”temporalitet”, i vilken vi rör oss med hela vårt fullödiga jag.  Mellan motivet (dået), handlingen (nuet) och målet (framtiden) existerar intet.  Förutom det som finns existerar ingenting, men detta ingenting är ett intet som existerar.  Att förhålla sig till detta är att leva i ångest och konflikt men också i frihet och medvetande, visserligen om ovissheten men också om möjligheterna.

”La liberté est totale et infinie, ce qui ne veut pas dire qu´elle n´ait pas de limites mais qu´elle ne les rencontre jamais.  Les seules limites que la liberté heurte à chaque instant, ce sont celles qu´elle s´impose à elle même…” (Sartre, 1943 s 576).

Vi äger i och med detta medvetande friheten, därför att vi, på grund av den, är friheten:  

”Je suis une infinité de possibilités” (1943 s 164).  


 

     
2003
 

Tove Frisch: Meningen med livet, dödens närvaro och Gud - En tolkning av uppsatser om existentiella frågor skrivna på ett mångkulturellt vuxengymnasium, Institutionen för undervisningsprocesser, kommunikation och lärande, Lärarhögskolan i Stockholm, Utbildningsförvaltningen, Stockholms stad

I Inledningen finns ett stycke med rubriken Existentiell undran - en motsägelse?  Där står följande:
"Hur kommer det sig att ett tänkt väsen, sm aldrig har setts, hörts eller berörts, i tusentals år har hållit människor i schack eller förundran och engagerade in i döden, om så krävs, för att visa att just deras version av den osynlige (för det är något manligt folk inte ser) är värd att utkämpa krig för? Hur kommer det sig att även sekulariserade människor tar konceptet med gudstron på så stort allvar?1 Det finns ju ändå - åtminstone i de monoteistiska religionerna - ett element av slutenhet, av förstelning, på det sättet att de moraliska föreskrifterna sällan duger som rättesnören i en ständigt förändrande värld. Likaså är begreppen godhet och ondska, vilka tillhör stommen i engudsreligionerna, mycket problematiska för nutidsmänniskan, då vår världsbild sällan är så svartvit och förenklad att sådana begrepp räcker till.
Är det jag som väljer hur mitt liv skall utformas eller har någon annan, någon större makt, stakat ut det för mig? Förhäver jag mig, om jag uttrycker min egen övertygelse och önskan? Finns det regler vi alla måste underkasta oss och - i så fall - vem har bestämt dem? Tar allt slut när kroppen dör? Vad är det i så fall förmening att anstränga sig medan man lever? Vad vill jag, vad måste jag, vad bör jag, vad kan jag, vad tror jag, vad tänker de andra? Vad är poängen och vems är den? Vad är rätt och vad är fel och bem bedömer det?

När vi tar itu med alla dessa frågor är det, tror jag, ofrånkomligt att slitas mellan en logisk slutledning, som utgår ifrån det vi redan har sett, hört eller genomlevt, drömmar om hur vi vill att verkligheten skall te sig och skräcken för att någon eller någonting skall slå en hammare i huvudet på oss om vi blir pösmagade eller självsäkra. Det är bäst att ta det säkra för det osäkra. Man vet ju aldrig - ligg lågt!

Någonstans mellan fast övertygelse, självhävdelse, ödmjukhet och rädsla vaskas vår personliga livsfilosofi fram. Genom att ge röst åt människor från hela världen i frågor som angår oss alla, hoppas jag kunna förändra synen på dessa motsägelser, mer regel än undantag i livsåskådningssammanhang2, från att ha setts svaghetstecken, ett okunnighestecken (sokratisk ironi) och ett uttryck för velighet till att även innefatta ett sökande, en nyfikenhet och en icke fastlåst attityd, en sorts villighet att öppna famnen för livet, toleransen, vidsyntheten och det mångfacetterade samhället. Inom filosofin och inom all vetenskap har vaghet använts som skällsord men exakthet har inget egenvärde när man studerar livsåskådning.

Wittgenstein skriver om språkets självförtärande egenskap, om begreppens tendens att vingklippa tanken i flykten och nagla fast den i begreppen, så att inget återstår förutom att tiga. Då ord eller begrepp på detta sätt gör sig själva omöjliga, kan det oskarpa stundom vara att föredra.3 Också Torsten Thurén framhäver nackdelarna med tvärsäkra uttalanden:

  • Osäkerhet är i och för sig en nyttig medicin mot alltför stor trosvisshet. Det finns bara alltför många exempel på människor som tror sig sitta inne med den enda sanningen om hur världen är beskaffad och som därför försöker stöpa om samhället i en färdig form4' Han varnar emellertid längre ned för en alltför vidlyftig åsiktsrelativism:
  • Som jag ser det är medvetandet om osäkerheten i vår kunskap inte någon lek, det är blodigt allvar, en utmaning vi inte kan smita ifrån. 5 Livsåskådningsfrågor handlar också i hög grad om identitet, vem är jag, forskaren, ovh vilka är, i mitt fall, uppsatsförfattarna? Begreppet är för övrigt ett utmärkt exempel på svårtolkade uttryck med opreciserat innehåll:
  • Vilka är de ord och uttryck som ger rättvisa åt ett vem och som fångar innebörden av tal och handling?'6


Fotnoter:

  1. "utvecklingen går inte alltid i förväntad riktning, dvs från det omoget antropomorfa till det mer bstrakta tänkandet; också den icke troende har ofta nog en bild av den gud som hon inte tror på" (Hartman,  1986 Livstolkning hos barn och unga s 33)
  2. "Att ta ansvar för sin upplevelsevärld betyder bl a att man försöker hitta något sätt att avgöra vad av det vi upplever som är verkligt och vad som är illusioner. Det betyder också att försöka samla sina verklighetsupplevelser till en helhet som går ihop." (Hemberg et al. 1985 s 14)
  3. Wittgenstein, passim 1999
  4. Thurén 1998 s 195
  5. Thurén 1998 s 196
  6. v. Wright, M 2000 s 155